Jag kommer exakt ihåg när hur det gick till när jag träffade Claes Olsson för första gången. Året var 1976 (eller möjligen 1977) och platsen var Nykarleby Gymnasium. Hans film Vietnam – frihetens sång hade just blivit färdig. Tillsammans med en filmgrupp hade Claes rest till Vietnam strax efter att amerikanerna förlorat kriget och började dra sig tillbaka. En turné med filmen ordnades till skolor i hela landet – det fanns till och med en svensk version. Claes Olssons bror, Christian Olsson (också han filmregissör), var länskonstnär i Vasa län och han tog kontakt med mig och frågade om jag inte kunde ordna en visning i skolan. Jag lyckades med nöd och näppe övertala skolans ledning att gå med på det.
Jag trodde hela tiden att det var Christian som gjort filmen. När sedan en man anlände till skolan med filmrullen under armen antog jag att det var Christian. Jag gick fram och hälsade på honom. ”Claes”, sa han, ”Jo det är jag”, sa jag.
Sedan dess har våra vägar korsats många gånger i filmens tecken, men också i det privata. Vi har många genomsamma intressen, förutom fotboll som jag hatar.
Alla känner kanske inte till Claes´ bakgrund. Tio år före Vietnam-filmen, 1968, hörde Olsson till ett anarkistgäng i Helsingfors som gjorde livet surt för borgarna. Han var med och gav ut den anarkistiska tidningen Ultra, som motsatte sig kapitalismen och förhärligade droger. Han rörde sig i kretsen kring det psykedeliska avantgarde bandet The Sperm. Tillsammans med Christian Moustgaard ansvarade han för det psykedeliska ljuset när bandet uppträdde. Och det var här som Claes´ intresse för filmen väcktes. För att få de rätta effekterna började de projicera film på scenen. Dels eget inspelat material och dels material som de lånade från den amerikanska informationsbyrån (!). Därifrån fick man gratis låna film och man klippte helt enkelt bort de rutor man behövde för The Sperms shower. Ibland hann Claes till och med limma in rutorna igen innan filmen skulle föras tillbaka.
1970 kom Ultras sista nummer ut. Största delen av tidningen består nu av översättningar av Lenins skrifter. Visserligen lättas materialet upp med en mycket ingående skildring av hur man tillverkar hasch av marijuana. Efter detta börjar Claes på heltid satsa på att göra dokumentärfilmer. Ensam eller tillsammans med arbetsgrupper gör han filmer med anknytning till den radikala arbetarrörelsen. Numera är det svårt att hitta uppgifter om vad dessa filmer egentligen handlade om, men namnen säger en hel del: Till exempel Luokkataistelulehti (1970) och Ehjin rivein voiton tiellä (1972). Den senare vill jag minnas handlar om Finlands kommunistiska partis 16:e kongress.
1986 kom Claes upp till Österbotten för att göra sin första riktiga spelfilm: Novellfilmen Häng dig pojkfan!, som bygger på en novell av Elmer Diktonius. Med denna film gör han något som inte kan underskattas. För det första gör han en film på finlandssvenska – hittills hade man bara gjort traditionella tv-filmer och -serier på svenska i Finland. För det andra bygger filmen på en berättelse av en finlandssvensk författare.
För oss, som tog våra första stapplande steg på filmens törniga väg, var det här något enormt. Plötsligt är det egalt att göra film på vårt eget modersmål. Claes blev efter detta en mentor för många blivande finlandssvenska filmare och vid sidan av sitt eget konstnärliga arbete började han producera våra filmer.
Det var på så vis som Anders Engströms och min första spelfilm, Flaggstölden (1988) kom till. Resten är historia. I början av 1990-talet fanns det så många finlandssvenska kortfilmer att Finlandssvenskt filmcentrum beslöt att ordna den första finlandssvenska mönstringen i Vasa. Jag vill minnas att en stor del av de filmer som visades där var producerade av Claes Olsson.
Själv har Claes fortsatt att filma den finlandssvenska litteraturen med både kort- och långfilmer. Anarkisten blev salongsfähig och accepterad i det finländska kulturlivet. Men ibland tycker jag mig i hans filmer se en blinkning tillbaka mot varifrån han kom och jag hoppas att han ännu ibland får borgarna att sova dåligt. Grattis, Claes!
Den finlandssvenska filmbloggen 