Sibelius pratade inte finska

När Sibelius pratade finska i Timo Koivusalos film från år 2003, var det få som reagerade. Inte ens jag själv.

Men sedan kom Aleksi Mäkeläs film Love Records – Anna mulle Lovee (2016), en film som berättar om det legendariska finländska skivbolaget Love Records uppgång och fall. Här satt huvudkaraktärerna Atte Blom, Henrik Otto Donner och Christian Schwindt och pratade finska sinsemellan på vita duken. Jag tror knappast de gjorde det i verkligheten. Varför skulle tre finlandssvenska killar sitta i en träningslokal och snacka finska med varandra?

Atte Blom arbetade dessutom som musikrecensent på Hufvudstadsbladet. Den verkliga bottennoteringen görs i en scen på Hufvudstadsbladet, där man tydligen på den tiden pratade finska, eftersom hela dialogen mellan Atte och redaktionssekreteraren går på finska.

Snart kommer vi att få se filmen om Maria Åkerblom på bio. Filmen har regisserats av Zaida Bergroth. Manusförfattare är Jan Forsström, helt tvåspråkig. En av hans första filmer var Vaktmästaren (2010), där alla pratar svenska. Som sakkunnig när det gäller Åkerblom har man använt Gustav Björkstrand, minister, präst och forskare från Nykarleby.

Men på vita duken kommer Maria Åkerblom att spelas av Pihla Viitala och alla talar finska. Ändå var Åkerblomsrörelsen en finlandssvensk väckelserörelse och Maria pratade i tungor på svenska. Hon var så pass dålig på finska att hon alltid bad att få översättningar av de artiklar som publicerades om henne på finska.

Nu kan vi läsa i Hufvudstadsbladet att Helene Schjerfbeck kommer att tala finska på bio. Regissören Antti J. Jokinen motiverar beslutet med större succé på det sättet. Schjerfbeck kommer att spelas av Laura Birn.

Hoppsan. Här är vi ute efter en succé och då är det helt ok med historieförfalskning. Att Schjerfbeck kommer att tala finska på film, har väckt uppmärksamhet också i rikssvenska medier. Jokinens motivering att filmen kommer att få fler tittare om den görs på finska haltar beklaglig. De finska språket är en ganska liten språkgrupp jämfört med den svenska och Schjerfbeck är vida känd i Sverige. Veteranen Jan Troell har också i olika perioder varit intresserad av att göra en film om Schjerfbeck.

Film är det medium som har den största genomslagskraften i vår tid. Den påverkar direkt vår verklighet. Nu har filmmakarna skapat en verklighet som inte är sann, en verklighet där det inte finns finlandssvenskar eller där någon talar svenska.

Man pratar ofta om en levande tvåspråkighet, men det existerar tydligen inte inom den finländska filmkonsten. Varför görs det inte tvåspråkiga filmer om huvudkaraktären är svenskspråkig?

Ett argument för att finlandssvenska karaktärer talar finska i filmer, är att inga finlandssvenskar har kommit på att göra film om personligheter som Maria Åkerblom och Helene Schjerfbeck. Men nog tror jag att regissörer som Antti J. Jokinen och Zaida Bergroth hade klarat av att göra en film där huvudkaraktärerna talar sitt modersmål. Kanske Jokinen inte kan svenska? Eller är det så att våra finska filmregissörer skäms över det svenskspråkiga kulturarvet i Finland?

Tänk om en finlandssvensk regissör gjort en film, där Olavi Virta talar svenska? Jag tror att det verkligen blivit rabalder då. Men vi finlandssvenskar är så hukade att vi finner oss i det.

Det finns också ytterligare en dimension i detta och den är så kuslig att jag inte ens vet om jag vågar skriva det:  Det finns nämligen historiska erfarenheter av hur det går till när man vill sudda ut en nationell minoritet i ett land. Man börjar med kulturen. Man suddar ut spåren av minoriteten och snart existerar den inte längre.

Jokinens Schjerfbeck-film har ännu inte fått något produktionsstöd av filmstiftelsen. Få se vad som händer när den kommer upp på bordet där?