Det är något ruttet i den finländska filmindustrin

klasbild1
Skribenten sminkad till zombie

För ett par år sedan var jag statist i en finlandssvensk kortfilm. Tillsammans med ett tiotal andra nakna män och kvinnor tillbringade jag en natt i patologiska institutionens likkällare. Det luktade vidrigt, var mycket kallt och stämningen var ganska kuslig. Orsaken till att scenerna spelades in där var ”för att skapa den rätta stämningen”. Jag spelade en zombie som vaknade till liv för att hämnas på Martin Bahne. I lön fick jag 20 euro.

Till skillnad från de kvinnor som upplevt obehagligheter under Aku Louhimies´ inspelningarna, kröp jag ner i likkällaren av fri vilja och visste från början vad det skulle gå ut på. Både regissören och producenten hade förklarat för mig hur scenerna kommer att byggas upp och vad som kommer att hända.

Jag har också erfarenheter av andra filminspelningar, där allt inte fungerat lika bra. Men jag ifrågasätter starkt att man nu pekat ut en enda regissör, Louhimies, och korsfäst honom. Jag tror att de problem som kvinnorna berättar om också har existerat på andra filminspelningar och med andra regissörer. Det finns säkert regissörer som nu dragit en lättnadens suck och hoppas att det räcker med Louhimies.

Diskussionen kring Louhimies har blivit en metodfråga och alla fördömer nu hans metoder – som faktiskt verkar vara ganska vidriga – med en mun. Men de som varit ganska tysta är producenterna och det är ju faktiskt de som har det slutliga ansvaret för vad som händer på inspelningsplatsen. Här kommer vi in på ett intressant strukturellt problem. I länder med en livskraftig professionell filmindustri, till exempel England, skulle det inte vara möjligt för en regissör att husera som Louhimies gjort. Knappast heller i Sverige. Där finns starka fackföreningar och arbetsskyddsmyndigheter som inte bara griper in när missförhållanden uppstår, utan som också under inspelningens gång kontrollerar att allt står rätt till.

Hur är det med arbetsskyddet under filminspelningar i Finland? Och producentens ansvar? Och vad säger facket? Enligt skådespelarfacket är det ett problem att det inte finns något kollektivavtal som gäller filminspelningar. Ett annat problem är att många, inte enbart skådespelare, har egna små företag, som säljer sina tjänster till filminspelningar. Detta gör att facket har svårt att gripa in, likaså arbetsskyddsmyndigheterna. I ett enmans- eller enkvinnasföretag ansvarar man i princip själv för allting.

Det har höjts röster för att finansiärerna, i praktiken Finlands filmstiftelse, borde gripa in och vara mera aktiv.  Det enda som filmstiftelsen kan göra är att komma med nya direktiv och jag har svårt att föreställa mig att stiftelsen skulle skapa kontrollmekanismer.

En ändring kan endast åstadkommas om branschen själv tar itu med problematiken och skapar annorlunda strukturer, som gör att en sådan situation som nu uppstått inte upprepas. Naturligtvis ska detta göras i samarbete med finansiärer, myndigheter och facket.

När Lauri Törhönen blev anklagad för sexuella trakasserier, beslöt YLE att inte visa hans film Insiders. Nu väntar jag mig samma beslut när det gäller Okänd soldat.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s