Röster som tystnar 

I egenskap av filmkritiker får man se och höra det mesta, som när man
stöter på gamla bekanta och det blir tal om vad man sysslar med
nuförtiden. Det resulterar i regel i två frågor, den första:
– Betyder jobbet att du får gå gratis på leffa?
– Jep, lyder svaret i all sin korthet.
På det följer den obligatoriska följdfrågan, levererad med en vid det
här laget smygande skepsis:
– Nåmen, får man (som kritiker) betalt också?
– Joo, i bästa fall, men det kräver en himla volym ifall man vill få det
att gå runt, rent professionellt alltså.
Det går några sekunder och sedan kommer det som man på svengelska kallar
för punchline, dråpslag:
– Jag vill också bli filmkritiker!

Allvarligt talat, det vill du inte. Erinrar mig en färsk
opinionsundersökning där olika yrkesgrupper skulle rangordnas i enlighet
med prestige och uppskattning. Kulturkritikerna delade plats med
slaktare och båda parter höll till i de nedre regionerna, behöver det
sägas.

Stryk får filmkritikerna även på andra håll. Där man i marknadsföringen
av exempelvis teater och litteratur gärna tar stöd i kritikerkåren
gäller inte det samma för filmkritiker och deras alster. I vårt västra
grannland har man visserligen för vana att lyfta fram fint formulerade
citat men så inte hos oss, varför har jag aldrig blivit riktigt klok på.

Nu blåser förvisso ännu kallare vindar. Sedan några år tillbala
stoltserar kvällstidningen Iltalehti med att inte överhuvudtaget
publicera filmrecensioner och nu får man sällskap av Ilta-Sanomat som
för ett par veckor sedan satte lapp på luckan. I Tammerfors-baserade
Aamulehti har man också skurit ner på bevakningen, för att nämna bara
ett par exempel

Detta sker, märkligt nog, i en situation där filmkonsumtionen – även när
det gäller biofilmen – är större än på trettio år. Okej, nu är det
förstås någon som hävdar att det på nätet finns kritik så det räcker och
blir över. Visst, men tillåt mig fråga hur mycket av denna som är ens
något sånär professionell? Och hur är det med bevakningen av den
finländska filmen?

Det kanske mest beklämmande när det gäller denna utveckling är den
öronbedövande tystnaden – hos filmstiftelser, hos kulturfonder, hos
filmskapare av olika schatteringar.

När det gäller den sistnämnda gruppen kan jag på sätt och vis förstå
tystnaden. För det första finns det en massa dålig – och sedan ännu
sämre – filmkritik. För det andra gäller det att hålla kritikerna på ett
visst avstånd för att man sedan, vid behov, när texterna inte gagnar en
själv, kan låtsas som om de överhuvdtaget inte existerar.

Fast där är jag rädd för att man skjuter sig själv i foten. Personligen
vill jag, i all min naivitet, se kritikerkåren som en del av den
cinematiska floran, inte som ett pack vid sidan av. Faktiskt var det på
den vägen som den amerikanska 1970-talsfilmen, lika smal som ambitiös,
fick den uppmärksamhet som den förtjänade.

Idag är situationen visserligen en helt annan, nu när marknadskrafterna
och den globala distributionen sätter agendan. Men att kasta ut barnet
med badvattnet tror jag ändå är en dålig idé, till och med en dålig
affär.

Så hur tänker man inom filmbranschen? Och med vad?

Krister Uggeldahl

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s