Fem möten med publiken


Jag brukar vid premiären av mina filmer träffa biopubliken. De sker på små biografer och på biografer på små orter. Det är biografer jag vill stöda.

Så också med den ”Den svavelgula himlen”. Jag besökte Bio Niagara i Tammerfors, Kino Laika i Högfors, Bio Olympia i Hangö, Bio Fix i Kimito och Matin Tupa -biografen i Ylistaro.

I Niagara och Kino Laika träffade jag publiken före filmens premiär och på de andra biograferna på premiärdagen och dagarna efter.

Jag brukar göra en liten ”fältstudie” över publiken och hur de mottar filmen. Den största publiken var i Hangö, litet över 100 personer och den minsta i Ylistaro 25 personer. Publiken bestod av c. 40- till 70-åringar, c. 60 % var kvinnor. Den yngsta publiken fanns i Hangö, kanske på grund av att filmvisningen var en del av Hangö filmfestival. Den största finlandssvenska publiken var i Kimito, där så gott som alla hade svenska som modersmål och den största finskspråkiga publiken var i Ylistaro, där alla var finskspråkiga. I Tammerfors var de svenskspråkigas andel c.15 procent. Av publiken i alla biograferna var det c. hälften som hade läst Kjell Westös roman.

Cirka 60 % av publiken stannade kvar efter föreställning för att diskutera filmen med mig, regissören. Mottagandet var synnerligen positivt. Man tyckte speciellt om alla skådespelare och var glada över att få se på bio unga nya begåvningar, Sannah Nedergård och Tom Rejström. Man upplevde fotot som mycket vackert och man var glad över att det talades svenska i filmen.

Jag är väl medveten att mottagandet innehåll en smula ”gästvänlighet”, men upplevde nog kommentarerna som uppriktiga. Jag provocerade publiken och frågade om de tyckte att filmen var fragmentarisk, om tempot var hetsigt och om att det var svårt att hänga med. Endast tre personer från olika visningar upplevde att det tog en tid före man kom in i filmen och dess personer, men att man efter en stund fick grepp om dem och mot slutet föll alla pusselbitar på plats. Det enda konkreta kritiska kommentaren gällde Nicke Lignells tupé (huvudpersonen Frej i början av 2000-talet i filmen). Den c. 55-åriga mannen i Kimito tyckte att den inte satt, att den var litet komisk. De övriga i publiken hade inte fäst någon uppmärksamhet vid den.

Efter visningen kommer det alltid några som vill ”privat” uttrycka sin åsikt. Också denna gång. En kvinna i 65-års åldern undrade om recensenten vars kritiska recension hon hade läst hade faktiskt sett samma film som hon. Hon var av en helt annan åsikt. En 50-årig, som inte läst romanen, tyckte att man måste vara rätt enkel i skallen om man inte hänger med. En 35-årig kvinna betonade hur viktigt det är att det görs biofilmer på svenska om den finlandssvenska verkligheten. Vi är inte alla bättre folk, utan vanliga människor.


Claes Olsson
Regissör och manusförfattare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s