När såg du en baltisk film sist?

Visst blev man lite stolt när den sista bilden visades under Baltic Events paneldiskussion om filmdistribution i Norden och de baltiska länderna. Min lilla syster, som i Finland distribueras av filmcentrums bolag Kinoscreen Illusion, hör till ”The Famous Five”, dvs de fem filmer som under fyraårsperioden 2013-2017 visats på bio i alla nordiska och baltiska länder.

Baltic Event är en träff för filmindustrin som ordnas varje år i slutet av november i Tallinn under Tallinns internationella filmfestival, PÖFF, eller Black Nights som festivalen också kallas. Ett tema man i år diskuterade var varför den nordiska och baltiska filmen inte rör sig över gränserna – ens i vår egen region. Moderator för diskussionen ”Building Bridges Over Troubled Waters” var Harri Ahokas från Finlands filmstiftelsen och aktuell statistik presenterades av Petri Peltonen, också han från filmstiftelsen.

Peltonen hade undersökt hur den nordiska och baltiska filmen sprids i sina grannländer. Och här finns det inte mycket att vara stolt över. Under en fyra års period är det bara följande filmer som visats på bio i alla åtta länder (tittarsiffrorna utanför hemlandet inom parentes): Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (509 714), Nymphomaniac (85 353), Min lilla syster (12 203), Louder Than Bombs (17 327) och The Square (123 102). Det här är alltså de sammanlagda tittarsiffrorna för de nordiska länder plus Estland, Lettland och Litauen.

Av det här kan man dra åtminstone en slutsats. För att en film ska gå bra i de övriga nordiska länderna, ska den vara lättillgänglig, ha humor, bygga på en känd roman och annars vara oförarglig (Hundraåringen). Men det som är intressant är att både The Square och Nymphomaniac får relativt höga siffror och dessa två filmer är allt annat än lättillgängliga och oförargliga.

Tittar man på statistiken över vilket lands filmer den publik som vill se en nordisk eller baltisk film väljer att gå och se på, blir siffrorna rent ut sagt nedslående. Här är Finlands siffror: 0,6 % väljer en dansk film, 0,2% en estnisk film, 0,1% en isländsk film, 0% en litauisk film, 0% en lettisk film, 0,7% en norsk film och 4% en svensk film. Resten 94,4% går på en inhemsk film. 0% för lettisk och litauisk film beror förstås på att det inte finns några filmer från dessa länder i distribution i Finland.

Statistiken är ungefär likadan i alla de undersökta länderna. Av detta kan man kan man förstås dra den slutsatsen att det är helt olönsamt att distribuera en helt vanlig nordisk film i något annat nordisk land.

Men ska vi acceptera detta? Panelen på Baltic Event kunde inte ge några svar på hur vi ska få mera nordisk och baltisk film att cirkulera i våra grannländer. Jag har under årens lopp deltagit i många diskussioner kring detta tema och ingen har ännu kommit på lösningen. Siffrorna verkar, trots alla stödformer, bara gå nedåt.

Harri Ahokas var inne på konkurrensen mellan den inhemska och nordiska filmen. Det görs helt enkelt för många finländska filmer i dag, sa han. Och folk går som sagt hellre och ser en inhemsk film än en nordisk. Men folk går ju också och ser amerikanska, engelska och franska filmer.

Jag tror helt enkelt att den publik som frekventerar biograferna i dag inte är intresserad av nordisk film för att de känner heller inte till den. För att inte tala om baltisk film. När såg du sist en baltisk film på bio i Finland? I Baltikum görs just nu många intressanta filmer och dessa länders kultur skiljer sig inte så mycket från vår egen. Här har både frivilliga organisationer och skolor en viktig uppgift – att sprida kunskap om filmer som görs i våra grannländer.

Det borde vara en rättighet att kunna se alla filmer som görs i våra grannländer. Med hjälp av dagens digitala teknik är detta helt möjligt och dessutom en billig lösning. De stora distributionsbolagen får sina (amerikanska) filmer från de stora studior de är knutna till och har inget intresse av dylik verksamhet. De mellanstora bolagen köper de överblivna filmerna på marknaderna i Cannes och Berlin, där businessen påminner om pälshandel.

Jag ser framför mig en allnordisk (inklusive Baltikum) server som pumpar ut nordiska och baltiska filmer till alla biografer i våra länder. Servern ägs och finansieras av de nordiska kulturfonderna och för en billig penning får biograferna hyra dessa filmer, som i de flesta fall producerats med statsstöd.

2 reaktioner till “När såg du en baltisk film sist?

  1. Nånting som många inte känner till är att det faktiskt går att se baltisk (läs estnisk) film i Helsingfors. På den nyöppnade biografen Redi visas t.ex. för tillfället två estniska filmer; dramafilmen Seltsimees laps (Toveri lapsi) med finsk text och naturdokumentären Tuulte tahutud maa (synbarligen i en version med engelskt tal). Av nån anledning uppmärksammas inte de här filmerna i dagstidningarna bland övriga premiärfilmer. Orsaken till att de här filmerna dyker upp på Redi är givetvis att biografen har estniska ägare. En annan intressant detalj är att man som bäst t.ex. visar animationen The Grinch dubbad till estniska. Det här ändrar förstås inte på den stora bilden som Klas Fransberg beskriver men är ändå en detalj värd att lyftas fram.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s