Det röda arvet

Finlandssvenskarnas förhållande till inbördeskriget är något som mycket lite har behandlats i litteraturen och i andra konstformer. I år är det 100 år sedan inbördeskriget bröt ut och just nu visas Carl Sebastian Lindbergs nya dokumentärfilm Det röda arvet på galleri Third space i Helsingfors.

Lindberg (född 1978) är bildkonstnär och har arbetat främst med videokonst. Men den klassiska dokumentärfilmen är inte främmande för honom. Han har tidigare gjort ”Hem och fosterland” (2013), där konstnärens faster, Ann-Mari Lindberg, berättar om förhållandena i den tyska skolan i Helsingfors under andra världskriget.

Lindbergs faster Ann-Mari medverkar också i hans nya film, som handlar om Carl Sebastians farmors far Antti Meritähti. Antti Meritähti (1883-1933) var stabchef i Albergas röda garde under inbördeskriget. Hans liv skildras genom ett digert arkivmaterial – dokument, stillbilder och levande bilder samt med intervjuer med nu levande släktingar.

Carl Sebastian Lindberg har grävt djupt i sin egen familjs historia och funnit smärtpunkter, som ännu i dag inte är läkta. Familjen har under hundra år förtigit att de härstammar från en rödgardist. Än i dag vill inte hans farbror träda fram med namn och bild, utan vi ser endast hans händer och hör hans förvrängda röst. Andra släktingar låter sig dock intervjuas i den 18 minuter långa filmen.

För att ytterligare förstärka det privata, finns konstnären själv med i filmen och precis som den svenska dokumentaristen Stefan Jarl brukar göra, visar han för tittarna att det är fråga om en filminspelning.

Lindbergs berättar sin historia precis som man ska berätta på film: arkivmaterialet varvas med aktuella intervjuer och intervjuerna är väl redigerade. Han suger kanske lite för länge på karamellen att farbrodern inte ville vara med på bild, men det blir aldrig störande för helheten. Lindberg har också förstått att en god historia på film inte ska vara längre än vad som behövs – Det röda arvet är cirka 18 minuter lång.

Problemet med att filma sin egen släkt, är att man som regissör har svårt att veta hur långt man vågar gå. Ska allt det privata nu blir offentligt? Det röda arvet lider lite av detta symptom. Jag hade själv velat veta lite mera om hur det gick till när Antti Meritähti blev tillfångatagen av tyskarna efter kriget. Är påståendet att han fick stå på en sten i kulregnet, men klarade livhanken, en familjelegend? Kanske en historia som Meritähti själv hittat på efter kriget och som inom släkten förts vidare under de hundra år som gått?

Men en sevärd film har Carl Sebastian gjort. Intressant är också att den producerats och finansierats på ett icke-traditionellt sätt, det vill säga utan stöd från vare sig YLE eller filmstiftelsen. Som producent står Pro Artibus.

 

Det röda arvet visas 14-16 juni mellan kl 16.00 och 20.00 på galleri Third space (Skarpskyttegatan 18 i Helsingfors)

 

En reaktion till “Det röda arvet

  1. Bra att du uppmärksammar den sympatiska dokumentären (har sett den). Betr. din inledande mening tycker jag nog ämnet är undersökt både i fakta-iitt. som bl.a. Sture Lindholms böcker för att inte tala om Johannes Salminens banbrytande kritiska essä 1963. I skönlitteraturen var Sigrid Backman och Runar Schildt tidigt ute och en hel del senare prosa är också givande, se min korta, knappast kompletta översikt i Ny Tid http://www.saunalahti.fi/trygvsod/slammer/2018/1918_i_fsv_prosa-1.html och http://www.saunalahti.fi/trygvsod/slammer/2018/1918_i_fsv_prosa-2.html

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s