Existerar den? – Istället för en nekrolog

Istället för en traditionell nekrolog, väljer jag att publicera Jörn Donners förord till min bok ”Film på finlandssvenska” som kom ut för 25 år sedan.

Det är märkligt hur aktuell Donners text fortfarande är. Jag har tagit mig friheten att redigera bort vissa avsnitt som hänvisar direkt till aktuella händelser och filmer.

Förordet hade rubriken ”Existerar den?”, dvs existerar den finlandssvenska filmen?

filmpa 3

Existerar den?

Frågan är mer komplicerad än man kunde tro. På något sätt är den finlandssvenska filmen (liksom den finlandssvenska litteraturen) hemmahörande i två kulturkretsar, Sverige och Finland. Det förra på grund av språket, i fall man inte ytterligare komplicerar det hela genom att peka på mängden av finskspråkiga filmer av finlandssvenska regissörer, det senare för att finlandssvensk film är finländsk, inspelad i Finland och därmed del av den finländska kulturen.

Ytterligare tillkommer att finlandssvenska skådespelare och regissörer varit och är verksamma i Sverige och den svenska filmen, från stumfilmens tid ända fram till våra dagar. Vad var svensken Moje Stiller om inte finlandssvensk, kosmopolit, trots att han annekterades av Sverige? Var han judisk, en produkt av Ryssland och Finland? Garbo grät vid hans död, själv tillägnade jag min andra spelfilm ”Att älska” Stillers minne. Men också den filmen tillkom i Sverige.

Begreppet finlandssvensk är mindre bekant i Sverige än man kan tro utanför de så kallade bildade kretsarna, och de krymper. Kommer man till Sverige och talar svenska som modersmål, och gör man som Jon Lindström (låter sig skolas där) behövs det en finlandssvensk filmdiktator (undertecknad) för att förstå den djupare meningen med filmen ”Hemåt i natten”, som jag utan synbara protester från Jons sida döpte efter Tavastsjernas dikt. Men vem läser Tavaststjerna numera, allra minst i Sverige, vilket föranleder mig att låna en annan rad ur samma dikt till en senare bok: Hemåt i höstregn. Sedan blev Jon svenskare. I dag är det väl ingen som frågar varifrån han kommer. Han kanske har upphört att vara finlandssvensk. Jag vet inte.

Begreppet finlandssvensk är mindre bekant i det finska Finland än man kunde tro, och ofta förvirrande, alla påståenden om motsatsen till trots. Själv brukar jag under andras protester tala om den ”svensktalande” för att understryka de sociala och ekonomiska likheterna, för att inte tala om likheter i sedvänjor, bastur etc. Det är i varje fall skillnad mellan att bo vid havet och vid en insjö.

Kunskaperna (läskunskaperna) i svenska hos den finska befolkningen håller på att bli sämre, all nordism och ”tvångssvenska” till trots. Delvis beror det på oss finlandssvenskar, men också på statistiken, att vi är 59 stycken mot 941 finsktalanden. Språklig lättja inverkar också, framför allt på den finska sidan. Det är förledande att många av samhällets finska beslutsfattare (än så länge) talar en utmärkt svenska eller behjälplig svenska, men jag är inte lika säker när det gäller den kommande generationen, de som är 30 eller under.

Den utmätta kulturdelen av alla pengar (när det gäller film gäller det pengar) vore alltså 5,9 procent mot 94,1, men mot denna förmodan står regeringsformen, som garanterar jämställdhet mellan språkgrupperna, någonting som gett utslag i akademisk undervisning, i skolor, men också i TV och radio, där äktfinnarna anser den svenskspråkiga andelen vara orimlig hög. Problemet när det gäller TV är att den åländska befolkningen tittar på svensk TV, det gör österbottningarna också. Å andra sidan: genom ett heltäckande nationellt TV-nät matas den finska befolkningen med lite svenska, och många bland dem medger att finlandssvensk TV i förhållande till resurserna är bättre än den finska.

Någon principiell förståelse för begreppet finlandssvensk film har jag inte mött på finskt håll, inte i Sverige heller. Man inser en materiell fördel i möjligheten att samproducera med Sverige, man bedömer eller berömmer filmerna (eller TV-programmen) ganska oberoende av språket, och man vill inte gärna medge att den finlandssvenska andelen också inom filmen är mera betydande än de omtalade 5,9. Samma förhållande gäller litteraturen, målarkonsten, musik och teater.

Finns det då en skillnad i tänkesätt mellan finlandssvenskt och finskt?

Jag skulle tro det. De finlandssvenskar inom filmen jag känner förefaller mig ha en något vidare allmän utblick än många av sina finska kolleger. Flera av dem har studerat utomlands, även Stockholm är långt borta, de förefaller något mindre navelskådande än några av sina finska kolleger.

Jag försöker med ett visst missmod ringa in begreppet finlandssvensk film, även med tanke på mig själv. Jag har regisserat bara två helt finlandssvenska filmer, ”Män kan inte våldtas” och ”Dirty Story”. Resten, ett dussintal, är alltså svenskt eller finskt, vilket beror på att jag levt i två världar, Sverige och Finland. Men har jag dessutom levt i en finlandssvensk värld? Kanske, men snarare beroende på att jag skriver och oftast tänker på svenska, inte så mycket på grund av filmen.

Finlandssvensk film är kanske vad man gör den till, definitionsmässigt vad man vill ringa in under begreppet. Lasse Pöysti är en utomordentlig tvåspråkig skådespelare, det finns många andra, men jag förmår inte dela på Pöysti, hans finska eller svenska del, hans svenska eller finska filmroller.

Det är kanske inte så viktigt var man sätter gränserna. Det finns en ganska betydande livskraft i detta undflyende begrepp den finlandssvenska filmen. Man har tagit sig fram där det har varit möjligt, ibland med en välbehövlig hårdhet, som för Åke Lindmans del kanske kommer från fotbollen. Jag har under årens lopp mött förvånande många finlandssvenskar som vill göra film och alltför ofta tvingats säga till dem att alltför många vill och alltför få får. Det är ett grymt yrke att göra film, men alla konstnärliga yrken är grymma. Den ytliga offentligheten blandar ofta samma kvalitet med penningstinnhet (se på exemplet Renny Harlin).

Om jag bara visste hur framtiden ser ut. En viss förtröstan finner jag dock i att det finns så många begåvade finlandssvenska filmare, bakom och framför kameran, och av att det egentligen inte spelar någon större roll hur vi definierar deras insatser, som svenska, finlandssvenska eller finska.

Nitlax den 7 september 1994

Jörn Donner

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s