Min gamla chef på Hbl, den gode Hans Sundström, talade ibland, inte utan en viss nostalgi, om de cinematiska respektive filmpolitiska debatter som präglade 1960-70-talets kulturklimat. Men det var då det. Talande är att när man nu snackar film – inom ramen för den högaktuella Helene Schjerfbeck-debatten – handlar det i första hand om de språkliga och kulturella, rättare sagt språkkulturella, aspekterna.
Nog för att de strikt kommersiella motiven finns med på ett hörn. Trots allt är det ju med hänvisning till biopubliken och dess storlek som regissören Antti J. Jokinen gått in för att göra filmen på finska, inte på konstnärslegendarens eget modersmål, svenska. Det i sin tur har resulterat i tvärsäkra påståenden enligt vilken en strikt finlandssvensk Helene Schjerfbeck skulle ha bättre utsikter kommersiellt, inte minst i ett nordiskt perspektiv.
Tillåt mig tvivla. I exempelvis Sverige kategoriseras även finlandssvensk film som ”finsk” (läs: utländsk) film och därmed är de kommersiella utsikterna ytterst begränsade. Inom ramen för tv-mediet torde det förvisso vara något högre till tak, men ändå.
Hur som helst är det ord och inga visor som präglat debatten. Förutom att man talat om ”kulturell appropiering” (stöld på redig svenska) har man också krävt en bojkott av filmen som, absurt nog, ännu inte ens spelats in. Mig veterligen är också finaniseringen än så länge öppen. Å andra sidan är det alltid lättare att säga ”nej” än att säga ”ja”. Underförstått: vart tog de strikt finlandssvenska film- och tv-initiativen vägen?
Tankarna här går till det tidiga 90-talet när man vitt och brett talade om en ”finlandssvensk filmkultur” – i stället för att som nu blänga på de stora stygga finnarna som inget annat vill än att förstöra det för oss. Så att säga.
Några exempel: Finlandssvensk filmmöstring i Vasa gick av stapeln praktiskt taget årligen och filmtidskriften Filmjournalen tog sina första stapplande steg. Samtidigt gjorde unga lovande filmmakare såsom Ulrika Bengts, Peter Lindholm, Klaus Härö och Anders Engström garvade Claes Olsson sällskap.
Men vad hände sen? Ja, alltså bortsett från att Svenskfinland i många fall blev ett nummer för litet. Var finns dagens Småstadsberättelser, med hälsningar till Anders Engströms sympatiska Nykarleby-opus?
Nu är det förstås någon som hävdar att film och tv är väldigt dyrt att producera, att man inte ens med fondpengar i ryggen kommer till skott. Kanske det, men personligen tror jag att problemen ligger djupare än så – i vårt kulturella dna.
I Svenskfinland skriver man böcker, spelar teater och sjunger i kör. Så har man alltid gjort och så lär man göra även i fortsättningen. Låt sen vara att resten av världen snöat in sig på film och tv.
KRISTER UGGELDAHL
Den finlandssvenska filmbloggen 
Det som också är intressant att man i Schjerfbeck-debatten överhuvudtaget inte nämnt (förutom att jag gjorde det) Maria Åkerblom – varför har det inte blivit något hallå över att Åkerblom kommer att tala i tungor på finska på vita duken? Kanske därför att vi finlandssvenskar helst vill glömma den finlandssvenska väckelserörelse som hon representerade och inte erkänna att hon också var en av oss?
Dessutom har men helt i debatten glömt bort faran i att finlandssvenska personligheter talar finska på vita duken: Om hundra år kommer folk att tro att Schjerfbeck och Åkerblom var finskspråkiga. Redan nu tvivlar många av mina finsktalande vänner på att killarna bakom Love Records vara svensktalande. Sedan är det ju en annan sak om det har någon betydelse. I övrigt håller jag med Uggeldahl och debatter behöver vi alltid!
GillaGilla