Anna Blom: Också kvinnor behöver film.

På Jussigalan ber man ödmjukt om förlåtelse för att systematiskt ha trakasserat kvinnor, går symboliskt klädd i svart och sen fortsätter festen som förut. Det är hisnande att priset för bästa film, bästa regi, bästa manus, bästa foto, bästa musik, bästa ljud, bästa klipp, bästa kortfilm och bästa scenografi alla går till män. Jag betvivlar inte att de premierade verkligen är bäst och därmed är värda sitt pris, men hur kan det uppstå en så skev situation i ett land? Det känns som att titta på en skolavslutning dit alla elever är bjudna, men bara pojkarna får stipendium. Förutom de obligatoriska kvinnlig huvudroll och biroll får tre kvinnor en självständig Jussi: Anna Vilppunen för kläder, Salla Yli-Lupa för smink och Selma Vilhunen för dokumentärregi av Hobbyhorse Revolution (för övrigt en underbar film!). Galan blir ett sätt att visa det igen, männen är helt enkelt bäst på att göra film. Det sjuka är att detta känns normalt.

bloggbild_hobbyhorse_Anna_Blom_TuffiFilms
”Hobbyhorse Revolution” av Selma Vilhunen

Ändå lever vi och arbetar tillsammans här i landet. Det är många som vill vara med och berätta med film, vi gör det med gemensamt insamlade medel och det är definitivt hög tid att göra något radikalt så att det inte bara är en del av befolkningen som har ordentlig tillgång till att uttrycka sig genom film. Ett konkret sätt kunde vara att öppna vad som händer i beslutsprocesserna, varför strandar så många kvinnliga förslag efter manusstöden? Är de så mycket sämre än männens förslag? Hurdan världsbild har de filmer som får stöd och vilken är kvinnornas roll i dessa filmer? Kunde man låta sig inspireras av Europeiska finansieringssystem (Creative Europe t.ex.), där ansökningarna är anonyma och sakkunniga från flera länder läser ansökningarna, ger poäng och motiverar dem utan att veta vems ansökan de läser? Det här gör också att filmmakaren lär sig något av ansökningsprocessen, man får veta vad som var dåligt och hur man kunde göra det bättre nästa gång.

Orättvisan inom filmfinansiering drabbar inte bara kvinnor, som inte får samma möjligheter till arbete och utkomst inom filmbranschen, utan också andra minoriteter och egentligen också i slutändan de priviligierade männen själva och framförallt publiken. De berättelser vi skapar och samlas kring är avgörande för vårt identitetsbygge. De lägger grunden för vad vi pratar om och för vilka vi är, vilka känslor vi bearbetar gemensamt och även vilka känslor eller vilka livsöden som aldrig får synlighet. Nu skapar vi samma historier om och om igen och även samma konstnärskap, det isolerade manliga geniet som i sin upphöjdhet går över gränser som är självklara för vanliga dödliga, och som troligen skulle vara det för geniet självt ifall situationen var frisk. Klart att det är jobbigt och kanske till och med skadligt för honom att behöva be om ursäkt sen. Det skulle ha varit bättre för alla om det som hände aldrig hade hänt, men det är också bättre att förlåta, blicka framåt och från och med nu skapa mer jämlika förhållanden. Sådana där alla vågar säga sin åsikt och sådana där alla kommer till tals. Därför är det extra deprimerande att läsa i tidningen att nästa år ska vi, trots allt vi nu vet om jämlikhet inom filmbranschen, få långfilmer om inte mindre än fyra män:  Jari Sarasvuo, Kari Tapio, Juice Leskinen och Olavi Virta. Dessa filmer regisseras också av män. Vi fick ju redan Selänne, Cheek och Litmanen för inte så länge sedan? Tom of Finland var en sjukt bra och fräsch film, men denna tsunami av biografier om kända män, skapade av andra män, känns lätt sinnesrubbad. Den skeva representationen och finansieringen har påpekats och ältats redan länge, men ingenting ändras?

Jag hoppas att de planerade filmerna om Helene Schjerfbeck och Tove Jansson väger upp allt detta. Personligen längtar jag särskilt efter att få se Tove Janssons liv gestaltat på vita duken. Möjligheten till en fantastisk film finns. Till skillnad från de män vilkas liv nu ska filmatiseras är Tove Jansson en unik, internationellt älskad konstnär som ställer stora och svåra frågor om existensen och som har skapat ett helt eget universum där det råder fred, frihet och jämlikhet – ett universum som fascinerar människor över hela jordklotet ännu i denna dag. Och detta gjorde hon trots, eller kanske tack vare, att hon var en kvinna.

___

Båda bilderna är från ”Hobbyhorse Revolution” av Selma Vilhunen (Tuffi Films, 2017).


bloggfoto_AnnaBlom

Anna Blom är regissör, manusförfattare och producent bosatt i Helsingfors. Hon är utbildad vid Social- och kommunalhögskolan och Dramatiska Högskolan i Stockholm. Hon har gjort många dokumentärfilmer och hon har skrivit och regisserat novellfilmen Det går att operera. Just nuarbetar hon med mobildokumentärer om en olycka utanför Lampedusa och med en web-dramaserie om känslan Längtan för Svenska Yle. (foto:Nico Backström)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s